.

Jag har funnit här på jorden i snart 43 år å motion och idrott har aldrig stått högt på listan. När jag var barn var jag med i byns fotbollslag precis som alla andra barn i byn. Någon fotbollsstjärna var och blev jag aldrig. Så det fotbollstalanger som tjejerna fått måste komma från dras far =). Det året jag skulle börja i 11 manna laget blev det sista fotbollsåret för mig. Min syster Ann var målvakt och jag var back. Det blev en anfallssituation och våran lagledare skriker.
- Ann ta bollen!
Å jag med mina reflexer tar i bollen och ger henne den i straffområdet. Ja ni kan gissa att hon blev förbannad när dommaren blåste straff.

Sedan har mitt motionerande varit kortryckt. Sprungit någon gång men ack så sällan. Har även provat på Carin gympa, men inte häller det blev lockande. Provade på arobic men, Nej inte det häller. Simmande på torsdagmorgon en vinter, men det blev bara en vinter.

Jag gillar mer att sitta hemma i soffan med ett handarbete. Ja motion för händer och huvud är det ju förståss så den motionen har hållit i sig i över 32 år =)).

När vi skaffade vår hund, Doris, då blev det fart på gummans motionerande. Då var jag banne mig tvungen. För en labrador kräver motion annars börjar den att rulla fram, å det mår de defenitivt inte bra av. Jag går en promenad på morron innan jobbet på mellan 20-30 minuter sedan blir det en längre sväng på afton ca 1-1½ tim. Jag går inte alltid varje kväll det händer att Lars tar Doris själv ifall att jag har något annat att göra.

Här tidigt i våras gjorde ju jobbet en gångtävling vilket jag hade gett mig fan på att vinna, vilket jag också gjorde =). Det var då jag insåg att jag byggt upp en bra grundkondision som nog skulle hålla för lite jogging. Jag började då att jogga en liten tur på jag och Doris morgon runda. Å tänka sig det var ju riktigt härligt. Men jäklar vad det kändes i benen.

Sedan har joggingen utökas till att bli mellan 2-4 gånger i veckan. Jag springer uppe i skogen där jag bor. Från början var jag tvungen att stanna av och tänja ut vaderna som krampade något hemskt. Nu behöver jag aldrig det längre. Det finns en backe där många brukar springa intervaller. Från början gick jag upp för den för benen blev så tunga annars, idag springer jag upp för backen =).

Inte kunde man väl tro att det skulle ta sådan tid att börja tycka om motion som till 42 års ålder. Nä man ska aldrig säga aldrig för det är lätt att man ändrar sig.