.

Torsdagen bestod först av att jobba över till kl 19.00. Nu är det brådda tider på jobbet. Mycket att göra många som vill ha hjälp med sina inkomstdeklarationer. Å det är ju första året jag gör det. Riktigt kul må jag säga förutom att det gäller att hålla tungan rätt i mun. Det är mycket att hålla koll på och många blanketter. När jag kom hem strax före 19 var tjejerna och spelade träningsmatch mot killar. Lars och Doris var och tittade på.

När jag sitter vid middagsbordet och just ätit klart parkerar Magnus sin bil utanför, kompis till Emma och André, Magnus bär in Emma. Å jag säger:
- Men vad har du gjort? (tillsaken hör att Emmma och Lars denna dag även varit på idrottsmedicin på återbesök där Emma fått budet att det är bara köra på och övervinna smärtan och svulnaden i knät)
Ungen kunde knappt svara pga av den smärta hon hade i foten. Jag sa:
- Det är bara att åka in på akuten.

Jag och Emma begav och iväg och i varje gupp trodde jag hon skulle gå åt av den smärta som uppstod i foten. Mammas stackare. I väntrummet på akuten satt redan en annan tjej från fotbollslaget som spelat samma match.

Alla som nu känner mig vet att den plats jag avskyr allra mäst är SJUKHUS! Men jag måst ändå vara med och kontrollera så det går rätt till. Jag upplevs nog som en riktig satkärring när jag är här.

När Emma först kom in till inskrivningssköterskan frågade hon om namn och personnummer. Emma får även två alvendon + den hon redan fått av mig. Sedan ställer hon frågan.
- Hur ont har du på en skala mellan 1-10. ( irritationen i mig uppstrå, jävla du fråga.) jag säger:
- Detta är en tjej med hög smärttröskel och när Emma gråter då är det ont!
Var på frågan och arrogansen kommer igen, till en tjej som knappt kan svara.
- 8, säger stackars Emma

Sedan är det bara att återgå till väntrummet.

När vi sedan får följa sköterskan till ett rum för att vänta på doktorn hamnar vi i ett rum med en gammal tant. Jag säger bara, HALLÅ!! hur man man plasera en i samma rum. Hur tänker man? Hur är det med tystnadplikten?. Där satt jag och Emma och hörde allt som doktorn pratade om med tanten och hennes anhöriga.

Emma fick träffa en bra doktor. Han skickade oss på röntgen och den visade tack och lov inget brutet. Emma fick lindat foten och kryckhoppning ett tag tills dess att hon kan börja stödja på foten. Läkaren konstaterade att ledbandet var uttängt.

Jag är heltslut efter det 2½ timma vi var på akuten.